Slaizen

1. Vinter 2009/10 säsongsarbeta i Sälen som liftvakt eller receptionist.
2. Vår/sommar 2010 AuPair i England, London <333
3. Höst/vinter 2010/11 AUSTRALIEN!
4. Höstterminen 2011 Börja studera till mitt framtida yrkesval som jag vid den tiden är säker på.

Där stod vi, 19 stycken tjejer i finkläder med mössorna på, det va som att vara 10 år igen. Den spända förväntan, paniken över att ingen kunde examenssången, tusen frågor som flög över våra huvuden "Ser mitt hår okej ut? Syns mina trosor genom kjolen? Har mitt smink runnit?"   Trängslen framför fönstret ingen borde gå fram och visa sig i men ändå det alla ville göra "Ser du min pappa? Är min familj där ute?"   Irritationen på allt fnitter, mummel, ouppmärksamheten.   
Och sedan när vi alla kastade oss ut i vuxenlivet. Ut på plattformen vilt skrikandes, nerför trappstegen för en sista samling med klassen, de pinsamma minutrarna för att genomföra studentsången (vilket fiasko) och sedan ut i publiken med tårarna rullandes nerför kinderna för att bara lämna ränder kvar. Va det lycka eller sorg vi kände då vi lämnade skolkapitlet bakom oss? Både och skulle jag vilja säga.   Jag hade längtat länge efter just det ögonblicket, att bara få springa ut och aldrig mer vara där igen, men oj som jag saknar alla. Människor jag inte trodde jag skulle sakna, tomheten värker i mitt hjärta. Jag vill nästan tillbaka, jag vill i alla fall se ER igen i klass ETG3E (givetvis ETG3I med).
Jag glömmer aldrig de tre underbara åren vi hade, alla lekar, utflykter, temadagar i oändlighet, allt fnitter, alla sångstunder och klappramsor. Ja, vi va nog en samling barn, men väldigt mogna barn som nu står på randen till framtiden. Det är nu valen kommer, vad och vilken väg man ska välja. Jag är säker på att vi alla kommer lyckas för:

Jag blir olycklig över att vara hemma, här kan jag aldrig sova eller säga något vettigt, här bara äter jag för att döva ångest och olycka. Rädda mig någon, jag vill inte sluta som ett degfetto i soffan hemma hos mamma! Idag har jag klämt i mig 5 glassar! INTE OKEJ!

Men imorgon ska jag till afm och lämna dokument, sen har Tilda lovat att ta hand om mig resten av veckan. Vi ska gå ut imorgon! :D Åh, vad jag har saknat det. Detta måste bli vändningen, annars vet jag inte vad jag tar mig till??

Får väl hålla med pappa om att jag är lite korkad i alla fall, igår när jag och Rick satt uppe i tre timmar och bara snackade strunt egentligen men änå mycket trevligt och mysigt, så skönt att ha någon äldre att prata med. Saknar de här stunderna något så otroligt när man bara får prata av sig och någon faktiskt lyssnar :)
Anyway, vad jag skulle komma tillbaka till är ju hur korkad jag är. Blev i alla fall bjuden på typ sniffsnus med hallonsmak. Riktigt coolt snuff man sniffar upp i näsan, tror inte det va så mycket tobak i, inget farligt så ni kan va lugna bara riktigt fräscht :P I alla fall, lägger man det på handryggen och håller för ena borren mär man inhale it så att säga, men ljushuvud håller för på handen i stället för näsan!

Idag gjorde jag tabbe nummer två, satt i bilen och åt jordgubbar skulle jag kasta ut bladen från jordgubben genom bilrutan. Samtidigt som jag har fingrarna där börjar rutan rullas upp och klämmer mina fingrar. Jag skriker som en stucken gris och blir skitsur på min kusin som kör, trodde det va han som rullat upp... Sen visar det sig att jag rullade upp själv :S Pinigt!

Jag beundrar människor som är positiva jämt, även när det går dåligt för dem själva. De flesta intalar sig nog själva att de alltid är positiva, är det verkligen så? Jag har själv tänkt det, sagt det, kryssat i den lilla rutan i enkätundersäkningar. Med andra ord har jag ljugit för mig själv och alla andra som inte redan märkt det. Jag är inte alls en positiv människa, de negativa tankarna övervinner de positiva med hästlängder. 
Men nu ska det bli ändring, jag vill leva mer positivt och på så sätt trivas med mig själv. Jag vill inte längre påverkas av alla andra vackra människor här ute i världen, nej det är bara mig själv jag kan skylla på när jag inte ser ut eller känner mig som jag vill. Man måste lära sig att acceptera hur man är, gillar man det inte är det bara att göra en förändring.

Min första förändring blir att bli mer aktiv, förra sommaren cyklade jag som en idiot. Nu menar jag cykla på allvar, kanske 3 mil om dagen med en snitthastighet på 26 km/h stod alltid på schemat. Med en gång kände jag mitt självförtroende växa och när jag såg mig sälv i spegeln gillade jag faktiskt vad jag såg. Därför ska jag denna sommaren ge mig ut i joggingspåret och förbränna de där jäkla kilona om inte sitter där de ska.

Men först måste jag nog lära mig motstå frestelser, jag har alltid varit svag för sötsaker. Alltid varit den som suttit längst vid fikabordet och ätit upp allt! Men nu måste jag stå imot, i alla fall mitt i veckan, på helgen är det tillåtet att synda. Så kära vänner, locka mig inte. Jag är inte tillräckligt stark ännu.