Vi va esteter! De bästa!
Där stod vi, 19 stycken tjejer i finkläder med mössorna på, det va som att vara 10 år igen. Den spända förväntan, paniken över att ingen kunde examenssången, tusen frågor som flög över våra huvuden "Ser mitt hår okej ut? Syns mina trosor genom kjolen? Har mitt smink runnit?" Trängslen framför fönstret ingen borde gå fram och visa sig i men ändå det alla ville göra "Ser du min pappa? Är min familj där ute?" Irritationen på allt fnitter, mummel, ouppmärksamheten.
Och sedan när vi alla kastade oss ut i vuxenlivet. Ut på plattformen vilt skrikandes, nerför trappstegen för en sista samling med klassen, de pinsamma minutrarna för att genomföra studentsången (vilket fiasko) och sedan ut i publiken med tårarna rullandes nerför kinderna för att bara lämna ränder kvar. Va det lycka eller sorg vi kände då vi lämnade skolkapitlet bakom oss? Både och skulle jag vilja säga. Jag hade längtat länge efter just det ögonblicket, att bara få springa ut och aldrig mer vara där igen, men oj som jag saknar alla. Människor jag inte trodde jag skulle sakna, tomheten värker i mitt hjärta. Jag vill nästan tillbaka, jag vill i alla fall se ER igen i klass ETG3E (givetvis ETG3I med).
Jag glömmer aldrig de tre underbara åren vi hade, alla lekar, utflykter, temadagar i oändlighet, allt fnitter, alla sångstunder och klappramsor. Ja, vi va nog en samling barn, men väldigt mogna barn som nu står på randen till framtiden. Det är nu valen kommer, vad och vilken väg man ska välja. Jag är säker på att vi alla kommer lyckas för:
